En massa kladd.
Ikväll lyssnar jag på The Doors och Jethro tull. Jethro tull är fina. Det har jag tyckt länge. Länge, läääänge.
Och the Beatles. Norwegian wood. Mmmmmmhmhmhmhmhmm.
Mest för att försöka hitta en inspiration som övergav mig för länge, läääänge sen. Hemskt länge sen, eller inspirationen är där, men motivationen är det lite fel på. Eller rättare sagt.. Den existerar inte. Det var länge sen den gjorde det.
Hur som haver så är det ju faktiskt fackeltåg imorn, kristallnatten, och alla måste liksom komma. Det är viktigt, viktigt. Väldigt viktigt. Lika viktigt som att bajsa och äta och sova. Så viktigt!
Viktigt alltså.
Det är skolan också, fast jag orkar inte. Blä.
Amelie är förresten lite av min hjälte. Hon har nog räddat mig flest gånger i världen även om jag inte ser det. Även om jag hela tiden pratar om andra hjältar, andra räddare i nöden, så tror jag att hon vet att jag vet. Det är bara hon. Och det betyder mest, någonsin.
Mina sagohjältar är bara fasader av vad jag egentligen hemskt gärna skulle vilja ha.
Men Amelie, du är allt jag behöver. Utan dig så tror jag att mina lungor skulle ge upp mer än på låtsas, och jag skulle dö på grund av något så otroligt löjligt som hosta.
Så lova att aldrig gå.
