För sjutton gummor

Har en fruktansvärt svåranalyserad känsla i kroppen. I huvudet.
Hela min planering gick åt helvete, men det skiter jag fullständigt i. Jag kan ändå inte koncentrera mig.

I eftermiddag/kväll ska min lillebror få reda på att hans morfar är död. Tror att jag kommer få reda på det då med. Pappa kommer att berätta det för mig samtidigt. Inte över telefonen, utan vid köksbordet eller i vardagsrummet i den blå soffan.
Vi kommer bli ledsna, för det blir man. Man blir ledsen när någon inte längre finns.
Och hur lång tid tar det innan man automatiskt säger "Han var" istället för "Han är"? Eller "Han hade" istället för "Han har"?
Får man säga fel, gör man ens det?
Och vad händer om man inte gråter? Vad händer om man skrattar ibland, eller om man skriver på sin blogg, eller facebook, eller om man äter en massa mat i alla fall? Eller om man inte orkar tänka på det?

Eller om man tänker att "Mina cigg kommer ta slut och jag har inga pengar förrän på fredag"?
Röker man ens efter cancer?
Kan man ha abstinens ändå?
Kan man tampas med småproblem ändå?

Små obetydliga problem som bara påverkar en själv och ingen annan?

Jag skriver ett helt obetydligt inlägg, men jag postar det ändå. Skitsamma. Lalala, jag mår bra. Så.
Men jag ville bara skriva lite. Prettotjafs liksom. Jag är nog bra på det.
Nu ska jag röka, för jag har ju faktiskt några ciggaretter.

Ser inte fram emot ikväll.

Jomen nu äre igång dåra.
Kajsa och Amelie, FOH EVAH.

Nä men, nu ska DJ Kajsut spinna lite skivor, play some traxx. Ye, y'all heard me.

Ikväll blire bitchezz nite!
Då brukar bilderna bli så här.
CHILL.

---

Jag funderar på det. Strumpbyxorna börjar göra ont.. Så där när de åkt ner och man måste dra upp dem. Hm.. Inte kul liksom.

Men ja, Lina kan verkligen rita fint.
Galet fint.
Http://Linakanritafint.blogspot.com heter hennes blogg dåra.

Ehehe heh eheh eehh ehehe.
Ibland är jag lite snygg iaf, fast jag sov fem timmar.
Det var nog bara för att jag blev bjuden på frukostbuffé. Ehe.
Ägda.

Jag är hemma hos min kära mor och lånar datorn, och då mitt i allt, så hittade jag den här bilden.
Den är fet. Fet, fet, fet, fet som de sjöng i lilla melodifestivalen en gång i tiden.

XOXO som man sa på min tid.

Ikväll lyssnar jag på The Doors och Jethro tull. Jethro tull är fina. Det har jag tyckt länge. Länge, läääänge.
Och the Beatles. Norwegian wood. Mmmmmmhmhmhmhmhmm.
Mest för att försöka hitta en inspiration som övergav mig för länge, läääänge sen. Hemskt länge sen, eller inspirationen är där, men motivationen är det lite fel på. Eller rättare sagt.. Den existerar inte. Det var länge sen den gjorde det.

Hur som haver så är det ju faktiskt fackeltåg imorn, kristallnatten, och alla måste liksom komma. Det är viktigt, viktigt. Väldigt viktigt. Lika viktigt som att bajsa och äta och sova. Så viktigt!
Viktigt alltså.
Det är skolan också, fast jag orkar inte. Blä.

Amelie är förresten lite av min hjälte. Hon har nog räddat mig flest gånger i världen även om jag inte ser det. Även om jag hela tiden pratar om andra hjältar, andra räddare i nöden, så tror jag att hon vet att jag vet. Det är bara hon. Och det betyder mest, någonsin.
Mina sagohjältar är bara fasader av vad jag egentligen hemskt gärna skulle vilja ha.
Men Amelie, du är allt jag behöver. Utan dig så tror jag att mina lungor skulle ge upp mer än på låtsas, och jag skulle dö på grund av något så otroligt löjligt som hosta.
Så lova att aldrig gå.

Jag vet, jag vet, jag vet, jag vet, jag vet.
Det gör ont, rent kroppsligt. Jag vet inte om det är för att jag är sjuk eller sjuk, eller bara dum i huvudet.
Men det här går ju inte så bra.

Jag tror jag behöver en kram, kanske två.
Även om jag vet att det är kramarna som liksom tog mig hit. Fan. Hatar kramar.
De låtsas rädda mig. De jävlarna. Bussigt att låtsas vara till hjälp liksom. Hur som helst hatatar jag min säng ännu mer. Den är så stor, och kall. Där vill jag inte vara.

Jag vet inte vart jag vill vara alls, bara inte där. Kanske spelar det ingen roll egentligen, bara jag visste vad som hände skulle det vara lite mer okej.

Kanske.

Men fan. Fan verkligen.

Harry Potter får rädda mig från verkligheten en stund, för verkligheten suger när den inte känns verklig.
Suger är vad den gör.
Verkligen.

En måndag i Roma går man klädd såhär, rör sig sådär och mår jävligt fint. Lina är fin.
Flugorna försöker föröka sig på min arm och jag behöver läsa lite Harry Potter för att få grepp om verkligheten igen. Overklighet är bra mot det mesta. Typ tanken på söndagar. Söndagar är allt jag har i huvudet just nu.

Snart är det vardag. Imorn för att vara exakt. Jag som var så rädd för att det skulle bli som vanligt igen, nu är det det ända jag vill. Coolt va, jag kan aldrig bara vara. Så det så. Tvätten väntar och efter det ska jag slänga mig i sängen med den snygga bruden på bilderna.

TTYL eller så.

Två favvobrudar som vet hur man rör sig framför kameran. Särskilt den lilla saken, hon kan fan allt. Idag lärde hon sig att om man trycker på tangenterna så syns det saker på skärmen, det var hemskt intressant.

PUSSAR FÖR FAN!

Senast i morse hatade jag allt som hade med avstägningsknappar att göra, men nu skulle jag verkligen behöva en.
Verkligen.
Jag vill sova, och vakna i morgon med ett humör som om världen vore gjord av sockervadd. Det vore underbart. Shit vad tjock jag skulle vara. Perfekt sådär sockertjock. Då skulle jag studsa omkring bland all sockervadd och må jävligt fint.
Sockervadd och oliver, det vill jag ha nu. Ge mig. Nu.

MEN IKVÄLL ÄR HON MIN IGEN!

nksdugkdbasxcoaiusdf

Yes.





Nu blir jag strax av med min New moon-oskuld. Känns lite vemodigt.

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ nu tänkte jag bara påminna alla om att snälla, snälla, snälla läsa det mesta i min blogg med en (ganska stor) nypa salt. Vore chill. Se även bilderna på det sättet. Vore supernaajzz, så slipper vi alla pinsamma missförstånd.

Tänkte bara säga det, så att man förstår. Jag är liksom inte bitter på det sättet egentligen. Hoppas jag. Är jag det? I sådanna fall kan någon få slå mig. Det vore ju liksom sorgligt.

Jajajajajajajaja. Nu ska jag sova, för jag har lyssnat på soundtracket till Pan's labyrinth. Najz grejer. Very najz.


So long, me and my beautiful face are going to bed.

Här om dagen lekte jag spion i Visby innerstad. På ett sätt var det ganska svårt med tanke på hur brutalt suspekta alla dessa medeltidsklädda människor ser ut, på ett sätt var det lätt med tanke på att de jag letade efter inte var klädda på det sättet.
Hur som helst,
Fanns det pirater på 1300-talet? Alltså, såna där pirater med trekantig hatt, knästrumpor och pistoler? Min kära vän Emanuel gick runt hela innerstan och ropade "Ni är 400 år för tidiga!". Jag kan hålla med om det, i alla fall om jag går efter kunskapen som filmvärlden gett mig. Jag kan ju dock inte påstå mig vara säker, är min syn på det hela realistisk? Det ända jag kan säga mig vara säker på, är att det inte fanns pistoler på 1300-talet. Inte en ända en. Jag lovar.
Skaffa en piratpilbåge, det vore coolt. En med små dödskalleflaggor på pilarna. Snacka om att bli rädd om man får en sån efter sig.
Sedan är det ju faktiskt pinsamt många medeltidsmänniskor som vet vad en mobiltelefon är och de verkar tillochmed ha kompisar som också använder sig av dessa framtidsmackapärer. Spännande.
Än en gång kände Manne för att kommentera detta framtidsbeteende genom att säga "Jaha, använde man mobiltelefoner på medeltiden?"
Kvinnan (som kommentaren liksom på något sätt riktade sig till) var klädd i en röd lång linneklänning och medeltidssmycken och blev uppenbarligen irriterad över min väns uttalande, varpå hon kommer tillbaka, kollar upp på oss och ropar "Nä, men i Visby får man använda telefoner!".
Situationen blev efter en stunds tystnad hemskt rolig. Tog hon åt sig? Kände hon sig påkommen? Tyckte hon själv att hon gjorde något slags fel?
Fruktansvärt skrattretande, fast det kanske är just därför som det är så kul att retas med de här människorna..
De tar åt sig.

Nog om det. Eller förresten, kan de inte köra typ 1700-tal istället? Då skulle piraterna platsa, plus att det skulle kännas mer okej med rödklädda medelklassfolk. För det var väl mest kungligheter som hade rött på sig? Jag kan ju i för sig ha fel här med.. Jag vet inte.

Jajajajajaja, nu är det 2010 i Visby igen. Känns bra, då kan jag gå i stan utan att känna mig dålig och missanpassad. Dessutom börjar skolan snart, då ska jag tamejfan bada i Klintehamns hamn varje dag. Bara för att jag kan.
YES.


Skola, kallas det.

Men kanske att vissa
Ord
Gör mer ont än vad de
Borde göra.

Är jag tillräckligt
Frisk
I mitt hjärta

För att ha
Överseende?

Jag vill inte tveka,

Fast det blir mer
Och mer
Sällan
Som jag själv bestämmer
Om just den
Känslan

Har jag märkt.